Är kärleken svaret?

31.01.2019

Kan du minnas när du varit i samtal med någon och känt dig helt trygg, du uttrycker det du känner i stunden och är dig själv. Tiden står stilla, det uppstår en varm luft i rummet, du är här och nu.

Kan du minnas motsatsen, när luften blir tung och du försöker febrilt tänka ut hur du ska göra för att inte bli utskrattad, du blir kall och tänker på nästa steg. Kanske upplever du till och med att någon hotar dig.

Hur känns de här olika tillstånden i kroppen?

Jag låter orden flöda fritt med hjälp av den andliga världens inspiration.             I den andliga världen finns ingen separation bara enhet, allt är ett. När vi människor föds till jorden upplever vi en gräns genom vår fysiska kropp. De små barnen är fortfarande starkt i känslan av att allt är ett, de är ett med sina föräldrar, allt vad föräldrarna upplever och uttrycker i form av känslor och tankar (inre föreställningar som de tar för sanna) upplever barnet som sina. Stegvis växer barnen in i sina egna kroppar och i sina egna individuella Jag även om de är starkt knutna till de vuxna som finns omkring dem i många år. Hur vi upplever oss själva har mycket med de första åren i livet att göra, hur människor i vår omgivning levde tillsammans med oss. Möttes vi av ovillkorlig kärlek och stöd eller blev vår kärlek villkorad?

Jag, och många med mig, fick förhandla för att få kärlek. Vi möttes med kärlek om vi var snälla, gjorde som de vuxna sa och aldrig var till besvär. Vi gick sedan ut i livet med tron att en behöver prestera för att förtjäna kärlek. Vi gav kärleken till oss själva villkor, jag älskar mig själv om jag gör bra ifrån mig på jobbet, har en vältränad kropp, fina prylar...det blev en bild av kärleken utanför oss själva istället för inuti. Och även om vi inte önskar det så gör vi samma sak emot andra, vi vill ha garantier och bevis på att vi är omtyckta. Vi har en bild av kärlek istället för att leva ur den.

Det är inte kärlek - det är kontroll och rädsla att inte vara älskad. Och alltför många människor på jorden lever i rädsla, så kan vi komma på tanken att skada varandra och stänga ute människor istället för att bjuda in. Människorna är inte onda, de är rädda att inte vara älskade som de är. 

Ur den andliga världens perspektiv har vi människor två sätt att leva våra liv, ur  kärlek eller ur längtan efter kärlek. Det finns dels de människor som längtar efter kärlek och upplever en brist eller rädsla för att inte få kärlek. Och de människor som upplever kärleken inom sig och lever ur den. 

Den vackra sanningen är att vi alla bär kärleken inom oss, vare sig vi upplever den eller ej, vi har alla förmågan att öppna oss för en stark och varm energi. Roten till kärlek finns inom oss och är egentligen vårt naturliga tillstånd, så som när vi var små barn, finner vi den så ser vi den överallt. Den kommer spontant och går inte att hålla fast, den är levande och stark. Det kan hända att vi skräms av kärleken när vi känner kraften och upptäcker att den inte går att kontrollera utan att det är en gåva som vi ödmjukt tackar för när den dyker upp.

Kan vi lära oss att leva ur kärlek?

Ja visst, släpp taget och lita på livet! Kanske låter enkelt men alternativet är att leva livet ur rädsla. Om du upplever bristen på kärlek just nu så börja med dig själv, ta hand om dig själv och ge dig själv snälla tankar, ord och handlingar. Visa tydligt att du är betydelsefull genom att vara den du är och fundera över vad du kan göra för dig själv varje dag som visar detta i handling.

Vi kan alla öva oss i att våga vara helt närvarande även i de situationer som upplevs svåra så att vi kan uppleva det som är här och nu. När vi gör det blir  minnena sanna för oss och det blir en vana att vara i nuet. Vi kan också känna efter om det finns händelser i livet som vi inte riktigt vågat uppleva och förlåta, som vi släpar med oss som en tung väska. Som tur är finns mycket hjälp att få genom terapeuter av olika slag och nära vänners stöd för att inte behöva bearbeta allt själv.

Mitt val är att försöka förlåta människor så snart som möjligt för att hindra bitterheten att slå rot i mig. Genom att jag förlåtit mina föräldrar öppnar sig plats inom mig där jag kan acceptera det som varit och inse att de alltid älskat mig. Då finns också plats att älska dem tillbaka. Jag fortsätter att förlåta mig själv för alla tillkortakommanden i mitt liv och tackar för att jag får lära mig på nytt varje dag.